OUTFIT- Jag och min kropp

outfitsandraemiliakroppssynbrunfilthatt-text

outfit-sandraemilia-kroppssyn-2

outfit-sandraemilia-kroppssyn-3

outfit-sandraemilia-kroppssyn-4

outfit-sandraemilia-kroppssyn-pennkjol

outfit-sandraemilia-kroppssyn-beige-hatt

outfit-sandraemilia-kroppssyn-brun-filt-hatt

outfit-sandraemilia-kroppssyn-pencil-skirt

outfit-sandraemilia-kroppssyn

Hej på er! Som modebloggare är det såklart väldigt stort fokus på det yttre här i bloggen. Det är snygga kläder, en snygg makeup samt jämt och ständigt tips på hur man kan förbättra sig själv på något av dessa plan. Därför känner jag idag att jag vill dela med mig av mig och min kroppshistoria, bara för att vi för en liten stund ska glömma bort det här yttre och titta mer på insidan. Om hur det ser ut idag och hur det har sett ut när jag var yngre. För jag kan tänka mig att bland mina poser här på bloggen så får man säkert den uppfattningen om att jag är självsäker och visst är jag det! Självförtroendet är verkligen på topp! Men så har det inte alltid sett ut och jag vill idag dela med mig av min historia och hur min syn på min kropp har sett ut och ändrats under åren.

Jag har inget minne av att jag som liten skulle ha tänkt över huvud taget på hur jag såg ut. Det enda jag minns är att jag som 4-6-åring tyckte att jag såg ut som en pojke på grund av mitt väldigt korta hår. Även när jag idag visar bilder på mig själv från dagklubben så har vänner svårt att hitta mig på grund av att de trodde att jag var en pojke. Så det första kroppsminnet jag har är från när jag var ungefär 11 år gammal, alltså typ när jag gick i femteklassen. Då hade jag en bästa vän (har fortfarande kvar henne om ni undrar, hehe) som jag minns att jag alltid jämförde mig med, för hon var så otroligt smal. Och pojkarna på våran klass pratade också om det och berömde henne för det. Att enligt mig själv inte vara smal var ett oerhört stort problem. Jag minns hur jag kunde sitta med en halsduk hårt lindad runt magen i hopp om att den skulle göra mig smalare så att pojkarna även skulle säga att jag var smal och snygg. Jag minns till och med att jag en gång sa till en annan vän i lågstadiet att jag verkligen hoppas på att jag ska få anorexi så att jag också får bli smal…

Det sjuka är att när jag idag tittar på bilder från denna tid på mig och min bästa vän så är vi så gott som lika trådsmala…Kläderna bara hänger för det är typ bara skinn och ben. Men det förstod jag inte då utan jag såg mig själv som en överviktig flodhäst… Jag till och med köpte för stora kläder för att jag trodde att jag var större, jag insåg aldrig att de egentligen bara hängde på mig.

Men i samma veva som detta började jag också fastna för det här med träning. Jag började springa lite, jag började dansa och tyckte även att det var otroligt kul att göra olika övningar som det tipsades om i Frida. Det bästa jag visste var att dansa loss hemma i mitt flickrum med hög musik och sen avsluta med några situps, rygglyft och upphopp.
Jag tror också att det var det här som var min räddning! Utan träningen hade jag nog inte kommit till det vad jag känner för min kropp idag!

När jag började i högstadiet hade tack och lov mina anorexitankar försvunnit. Då började även kroppen att utvecklas lite mer, jag fick bröst och bredare höfter och märkte att jaa, men killarna gillade nog det de såg! Och det gjorde jag också. Självklart hade jag perioder då jag hatade min kropp precis som alla andra tonårstjejer, dagar som man fick för sig att nää, jag ska sluta äta (haha som tuuur gjorde jag det aldrig!). Till det stora hela var jag ändå rätt nöjd med min kropp! Och tack och lov för det! Men som sagt, det var nog mycket på grund av min träning och kärlek till dansen som gjorde att jag kände mig så nöjd.

Där efter 19 började min tonårskropp utvecklas till det vad den är idag. Jag har fått betydligt mer kurvor och magmusklerna som syntes ibland rätt tydligt under min tonårstid  är tyvärr ett minne blott (inte helt men nog i jämförelse med då). Det känns verkligen som att min kropp idag har förberett mig för att föda barn, något jag som styrketränare inte alltid är allt för glad över, haha. Känns ju också så onödigt med tanke på att jag inte ens vet om jag vill ha barn 😉

MEN alltså jag har verkligen accepterat min kropp och jag tycker att den är så satans snygg! Och det bästa av allt, den är så otroligt stark och fungerar som den ska! (jaaa eller allt utom mitt löparknä och min IBS mage då, haha).

Jag är inte två meter lång, mina ben går inte ända upp till månen och min mage är inte alltid platt som en pannkaka men alltså skit i det! VEM bryr sig om det? Ingen och det ska inte jag heller göra! Jag känner min kropp, klär upp den i sånt som jag vet att tar fram mina kurvor på bästa sätt och bara rockar!

Visst har jag stunder då jag bara känner att allt är fel på mig men då ruskar jag bara om mig själv, går till spegeln med en rak hållning och säger, heeerrreeeguuud vad snygg du är människa!

Det är inte de där långa benen eller de där pinnsmala armarna eller magrutorna som gör dig snygg! Det är ditt självförtroende, din hållning samt acceptans till din kropp!

Sen att jag älskar att träna så har verkligen hjälpt mig sååå mycket! När de där tankarna om att inte duga börjar smyga sig fram ja då är det bara att gå till gymmet, köra hårt 1 h och sen så mår man såååå jääkla bra och är sååå snygg!

Jag hade verkligen en sjukt vriden kroppsbild som liten men jag är så glad att jag växte ifrån den. Och hur jag gjort det är genom att träna för att må bra och titta mig själv i spegeln och endast fokusera på det jag gillar, aldrig de där bristningarna på låren och rumpan, aldrig det där dallret där mitt på magen och under armarna.

Såå kära vänner! Hoppas ni tycker att mina 1000 ord var intressant läsning! Nu tycker jag det skulle vara roligt att höra era kroppshistorier istället 🙂 Massa kärlek till er och era fantastiska kroppar!

Skål för att göra det bästa av det man har! (Och hur gör man det jooo anställer en stylist som vet vilka knep det finns för att ta fram ens bästa sidor, hihi).

Hehe nää förlåt men berätta gärna för mig om era kroppshistorier 🙂

4
Follow:

10 Comments

    • Sandra Holmäng
      16/09/2016 / 11:44

      Tusen tack! Det värmer verkligen att få höra det! 🙂

  1. 16/09/2016 / 08:23

    <3 Så bra inlägg, och vad glad jag är över att du inte fick anorexi… 🙂

    • Sandra Holmäng
      16/09/2016 / 11:45

      Oj men tuusen tack! 🙂 Jaa det är verkligen jag också!

    • Sandra Holmäng
      16/09/2016 / 12:59

      Oj tack snälla! Vad glad jag blir! 🙂

  2. M
    24/09/2016 / 14:56

    Tack för att du delade med dig av dina tankar.
    Har själv levt med självsvält. Jag mår bra nu sen mångs år tillbaka. Jag tror inte det är en sjukdom som man blir frisk från utan man lär sig leva med den. Rätt vad det är så hugger den till

    • Sandra Holmäng
      24/09/2016 / 15:32

      Är det sant?! Men skönt att höra att du mår bra idag i alla fall! Får verkligen hoppas du får hållas frisk!

  3. M
    24/09/2016 / 14:57

    Vilken snygg outfit

    • Sandra Holmäng
      24/09/2016 / 15:32

      Tack! 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *