Nu är ni tillsammans, pappa & Trixie!

Jag började denna vecka starkt med ett blogginlägg där jag skrev om mina höstlöften och mål. Med andra ord kunde jag inte ha varit mer taggad på livet än vad jag var just då. Igår for det dock från toppen till botten bara via ett telefonsamtal med orden Trixie är i himlen nu!

DSC_0112 (2)

Just nu vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen med mig själv eller med mina känslor. Hur kan man älska ett djur så mycket?! Det skär i mitt hjärta och i små stunder vill jag bara fly, gå ut genom dörren och bara springa så fort jag kan.

Trixie, min kära, älskade dvärgspets! Varför?!

sandra10

Bild från 2008. Mini-Sandra och några månader gammal Trixie.

Jag minns så väl hösten 2007 när vi hämtade hem dig. Vi kom in i huset där du, en liten lurvig boll, kom springande fram till oss i racerfart tillsammans med din lika lurviga bror.

Jag minns hur jag fick hålla dig i famnen i bilen och jag var rädd för att röra på mig så att du skulle vakna upp eller bli skadad. Du var så liten. En vit liten lurvig pälsboll.

Till de första veckorna hade vi byggt en liten hage i mitt rum där du skulle få sova på nätterna. Men när vi väl skulle börja sova gnällde du så mycket att jag till sist tog upp dig i min famn. Redan från första natten sov du på min arm. När det blev för varmt for du bara ner till fotändan och sov där en stund innan du återigen kom upp till mig och ville krypa in under täcket på min arm.

_DSC0017 (2)

Och så har det fortsatt. Även när jag flyttade hemifrån för att börja studera i Vasa så har du fortsatt sova med mig. Dock i kortare stunder för efter att jag flyttade hemifrån var det bättre att få sova i tamburen där du kunde vakta allas dörrar vart vi låg och sov 😉

För mig har Trixie inte bara varit en hund utan även en bästa vän! En vän som till och med slickat bort tårar på min kind när det varit tuffare tider. Tonåren är aldrig lätta men Trixie gjorde alla hjärtekross, vänskapstvister och tunga skoldagar lite lättare!

Visst har man hatat det där eviga skällande som bara en dvärgspets kan orsaka. Fast det bara är en bil som kör förbi utanför ska det skällas. Nu kan jag dock inte tänka mig något värre än att fara hem och inte mötas av Trixies glada skall och en lurvig sak som kommer springandes mot en redan när man kommer in körande på gården.

DSC_0137

Det började med en urinvägsinfektion och jag hade då aldrig trott att det skulle vara slutet. Trots det grät jag senast när jag var hem, Trixie kändes så svag och trött. Jag hade en klump i magen när jag och Jona körde iväg mot Vasa och jag grät en timme i sträck innan jag somnade i bilen av utmattning. Jona skojade med mig att Trixie är ju inte död än, men det var sista gången jag såg henne…

DSC_0031

Jag har gråtit konstant sen jag fick samtalet igår eftermiddag och jag vet inte alls vart jag ska ta vägen. Att ett djur kan få en att känna så starkt! Jag tror inte på en gud och jag vet inte riktigt vad jag har för åsikter om “livet efter detta” men sen min pappa dog så vet jag att de döda lever vidare. Eller så måste jag tänka det för det är enda sättet jag kan klara av den smärtan jag känner. Och just nu är det enda trösten jag har, att Trixie och pappa är tillsammans igen ♥

_DSC0046

Vila i Frid älskade Trixie! Jag önskar att jag fick en sista stund med dig hemma i soffan med dig i min famn och du som vill luta dig mot min axel ♥

4
Follow:

13 Comments

  1. 06/09/2017 / 20:17

    Men neeej så hemskt! 😭 Vet inte vad jag skulle ta mig till om min hund skulle dö! styrkekramar <3

    • Sandra Holmäng
      09/09/2017 / 12:17

      Kram ❤️❤️

  2. Alina
    06/09/2017 / 20:20

    Usch Sandra det skär i mitt hjärta att läsa de här! De e två år sen min hund, som hade varit den som, precis som Trixie, slickat mina tårar under den tuffa tonårstiden. Å den första tiden efter hennes bortgång så grät ja nonstop… Jag gråter ännu idag nu som då, men på nått sätt har det endå blivit “lättare” med tiden. Ta hand om dig Sandra <3 kram!

    • Sandra Holmäng
      09/09/2017 / 12:16

      Oj nej jaa det är nog så tufft! Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle vara så här! Tack! Kram ❤️❤️

  3. 06/09/2017 / 23:42

    Nej fy vilken mardröm … Linus är för mig som trixie är för dig , så jag förstår exakt känslan. Skulle bli helt förkrossad om Linus skulle fara till himmelen så förstår verkligen att du är ledsen. Vill bara skicka dig en enorm styrkekram ❤️❤️

    • Sandra Holmäng
      09/09/2017 / 12:14

      Jaa förkrossad är verkligen rätta ordet! Just nu känns det som att det inte kommer att komma en dag utan smärta… Tack! kram ❤️❤️

  4. 07/09/2017 / 07:45

    Men å så sorgligt… Stor kram, Sandra!

    • Sandra Holmäng
      09/09/2017 / 12:13

      Kram!

  5. Annika
    08/09/2017 / 00:46

    En stor kram till dej! Det är så fint, roligt o värdefullt att ha ett litet djur. Men ack så tungt när de dör! I december låg min katt o jag sjuka tillsammans i två veckor, det var hans sista veckor. Han blev 12 år. Även där något med njurarna. Säger som du, aldrig hade jag trott att det skulle ta så hårt att förlora ett djur, jag sörjde jättelänge! Det tog månader innan jag kunde tänka på honom o titta på foton utan att börja gråta. Det tar tid o det måste det få ta! För en månad sen kände jag mig redo o nu bor en liten kattfröken hos oss som vi älskar av hela vårt hjärta. Men senast idag fällde jag en tår för min fina förra kisse som jag inte får ha mer.. Jag önskar dej mycken styrka o skickar en kram så här via datorn. Minns att inom dig har du henne alltid kvar 💝!

    • Sandra Holmäng
      09/09/2017 / 12:13

      Tack! Ja så sant så! Jaa va roligt med en liten ny en! Just nu kan jag absolut inte tänka mig något värre än en ny hund men samtidigt vet jag att det troligen kommer att ändras om några månader här också. Det blir nog för tyst hemma på gården utan en hund.
      Tack! Kramar

  6. Mary
    08/09/2017 / 12:21

    Kram! Sänder kramar till tröst åt er alla!

    • Sandra Holmäng
      09/09/2017 / 12:10

      Tack! Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *