FEM PÅSKAR SEN DU TOGS IFRÅN OSS, PAPPA!

8 april 2012 ryktes pappa ifrån oss. Det betyder att det är 5 år sen han dog. Egentligen är det ju redan över en vecka sen det rätta datumet men eftersom han dog påsksöndagen är det ju inte datumet jag förknippar med hans död utan det är ju påsken. Så för mig känns det alltså som att det idag är 5 år sen han dog.

5 år… Fem år börjar ändå vara rätt länge! Det känns som att orden “han dog för ett tag sen” inte längre passar. Nu har vi kommit till det stadiet att han dog för 5 år sen och nästa gång är det 10 år sen, sen 15 och 20…. 

Jag har svårt att tro att det faktiskt gått mer än 5 år sen han dog. För mig är minnet ännu så färskt av honom att det känns som att han fortfarande bara är bortrest. 

Jag har absolut lärt mig att leva med sorgen men det betyder inte att jag inte saknar honom lika mycket nu som då. Ibland nästan mer nu eftersom ju längre tiden går utan att han kommer tillbaka desto tydligare blir det att han faktiskt aldrig kommer att återvända. 

Jag är otroligt glad över att få vara hemma idag vilket ni som läst mitt tidigare inlägg inte var helt säkert att jag skulle slippa hem. Solen skiner och ikväll ska jag troligen hem till mina svärföräldrars, dit jag aldrig kom den dagen för 5 år sen…

Hur som helst för den som vill ha mer läsning kommer de inlägg jag skrev 2016 och även det inlägget jag skrev dagen efter att han hade dött här:

Jag följer inte med Talang Sverige men råkade höra det här när mamma hade på tv:n igår kväll. För mig är det omöjligt att lyssna på den lilla pojken utan att storböla. Passar dock bra en dag som denna!

Jag brukar normalt inte skriva speciellt personliga blogginlägg men idag gör jag ett undantag. Det har gått fyra år sen min pappa dog. Eller egentligen inte ännu, han dog den 8.4.12 men påsken var den gången senare än vad den är iår så det året skedde det under påskhelgen. Därmed är det mer att jag förknippar påsken med min pappas sista dagar än med det egentliga datumet. När andra kanske firar Jesu död och uppståndelse så innebär påsken bara död för mig. Och vår! Så trots min pappa så kan jag fortfarande förhålla mig väldigt positiv till påsken! Men att det redan har gått fyra år sedan han dog det har jag nog svårt att förstå. För mig känns det fortfarande som att han när som helst kliver in genom dörren i sina skitiga arbetskläder. Och fortfarande tror jag att han en helt vanlig vardag ska komma körandes i sin paketbil till Vasa bara för att han vill titta in till mig och Jona. Bara för att han “råkade” ha vägarna förbi. Men att han skulle ha kommit på besök till Vasa är något jag aldrig fick uppleva. Och det är väl kanske det som är tuffast, alla händelser i livet som man så gärna skulle ha båda föräldrarna med på. Men nog om det, som tur är är jag tydligen en stark person som redan från dag ett efter min pappas död har kunnat se framåt och förstå att trots att han inte finns med längre så betyder inte det att jag ska sluta leva. Här kommer det inlägg jag skrev dagen efter att han dött, Sandra 19 år, 09.08.12:

Igår blev det inte som jag tänkt. Hade tänkt åka med Jona hem till hans igår för att äta frukost tillsammans med Grani-borna men när vi precis skulle gå ut genom dörren ringde min faster åt mig och sa att vi genast skulle ta oss till sjukhuset för nu var det dags att ta farväl av min pappa.

Min pappa har varit sjuk länge, redan i somras blev han diagnostiserad med cancer i matstrupen. I höstas påbörjade han en sex veckor lång strålbehandling. Allt verkade ha gått bra och i november-december trodde vi alla, samt läkarna, att det här kommer nog ordna upp sig. Då plötsligt en natt i januari började han spy blod, jag ringde ambulansen och han fick åka in några dagar. Det var alltså tumören som hade brustit men efter många påsar blod och vila var han återigen på fötter.
Dock hände samma sak igen, han spydde, åkte in och kom hem. Och sen igen… och igen… Jag har försökt komma på hur många gånger jag fick ringa ambulansen och tror att jag gjort det sju gånger sen januari. Att jag fått dåliga resultat i studentskrivningarna är väl inte så svårt att förstå….

För cirka två veckor sen bestämde de sig för att bränna tumören så att den förhoppningsvis skulle sluta blöda. Det lyckades rätt så bra men de hade några små hål de ville bränna sen senare.
Så i måndags åkte han in för att bränna de sista “hålen” men de märkte att det skulle inte gå. Dessutom började det blöda ännu värre när de försökt ta sig en titt med hjälp av gastroskopi.
I tisdags, när jag och Jona var på väg upp från Helsingfors ringde min mamma och sa att de ringt från Vasa och sagt att läget var osäkert, att de inte visste hur det skulle gå.
På onsdag flyttade de honom till Malmska med orden han har två veckor kvar.
I fredags gick det ännu att prata med honom men han var mycket trött. I lördags sov han för det mesta och det enda han kunde göra var att nicka och skaka på huvudet. Mamma valde att stanna med honom redan på fredag.
På söndag morgon ringde min faster och jag, Jona och Johan åkte till sjukhuset.
Pappa var helt slut. Han låg bara där med vidöppna ögon utan att blinka. De rullade lite ibland men det var enda tecknet på liv förutom den hemska andningen. Det lät som om lungorna höll på att komma ut, man kunde höra hela andningen och det lät så otroligt hemskt. Vi vakade fram till tre på dagen, strax före halv fyra blev han plötsligt lugn. Andningen blev långsam och efter bara några minuter slöt han ögonen.
Mamma, jag, Jona och Johan fanns vid hans sida.

Att jag igår bloggade som “normalt” var för att jag kände att jag måste göra allt som jag gjort innan för att orka. Till först hade jag bara tänkt lägga mig och aldrig stiga upp men det skulle inte ha funkat för mig. Jag var bara tvungen att blogga och jag skulle aldrig ha klarat av att skriva det här igår, men idag känns det skönt att få skriva av sig.
Det första jag gjorde idag var att börja städa. Jag måste få göra det som är normalt! Det är så jag vill ta mig igenom det svåra. Jag klarar absolut inte av att bara sitta, då brister jag genast ut i gråt och vet inte hur jag ska kunna sluta.
Pappa har varit sjuk så länge så jag vet att det här var det bästa för honom, nu behöver han inte längre lida. Och jag vet att nu finns han i himlen, för han är nog det Kalajoki. Där sitter han i förtältet till husvagnen, Johan leker i sanden utanför, mamma dukar fram på bordet och jag ligger i solstolen och solar, dessutom är Kurt och Nina på väg. Jag vet att vid såna tillfällen har min pappa mått som allra bäst!

Igår när jag satte mig vid datorn var det första jag gjorde att söka fram den bild som jag hade som var nyast på honom. Jag satte den som skärmbakgrund och satt bara och tittade. Det slog mig att den bilden var verkligen så otroligt passande, han är finklädd, tittar rakt på en med en ledsen min och öppnar dörren mot ljuset….

Väldens bästa älskade pappa, vila i frid!

5
Follow:

12 Comments

    • Sandra Holmäng
      16/04/2017 / 19:26

      <3

  1. Jona
    16/04/2017 / 20:21

    <3

    • Sandra Holmäng
      17/04/2017 / 12:13

      <3

    • Sandra Holmäng
      17/04/2017 / 12:13

      kram <3

  2. 17/04/2017 / 13:03

    Vilket ärligt och fint inlägg. Du är så stark!

    • Sandra Holmäng
      17/04/2017 / 13:05

      Tack! Kram <3

  3. 17/04/2017 / 18:23

    Du är otrolig stark Sandra! Inlägget berörde verkligen <3

    • Sandra Holmäng
      17/04/2017 / 19:59

      Tack snälla du! 🙂 <3

    • Sandra Holmäng
      18/04/2017 / 20:40

      <3 kram

Leave a Reply to Josefin Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *